Mitten av november, mörkt och lerigt. November är en månad som jag har svårt för, det är mest mörkt, ruskigt, vare sig varmt eller kallt och hästarna ser mest ut som dränkta kloakråttor. Inte särskilt positivt alls..
Men bara två veckor kvar till 1:a advent, då är det snart jul och sen nytt år!

Den här veckan har jag kört in den sista ponnyn för året (kanske fuskar lite i mellandagarna och börjar med något av ungstona som blir 3 år nästa år), det var Zand som åkte med på ett bananskal nu innan det blir allt för otäckt att jobba med unghästar utomhus. Så nu är samtliga unga hingstar/valacker inkörda bortsett från 1-åringarna men deras tur blir till hösten.

Räknade lite på det och totalt är det 10 helt ny inkörda ponnyer i år, 2 som vidareutbildats och sedan Verano som matchades mot bruksprovet, fast där hade Leena i Finland gjort allt arbete så där handlade det mest om att hitta knapparna och lära känna varandra. Så nu får ponnyerna lite vintervila, även de 3 valackerna som är till salu. Kör igång dom om det är någon seriös spekulant som vill komma och provköra, annars mår dom bra av att få smälta det som hänt tycker jag.

Med grovjobbet med unghingstarna gjort så innebär det att jag har "bara" 3 ungston att börja med från grunden till våren. Det medför att jag kommer ha tid och plats för att ta emot inkörningsponnyer om intresset finns. 

För övrigt så har jag kommit igång med ridningen på Millis, väldigt mycket unghästridning, rak fram på grusvägarna och hitta den egna balansen under ryttare. Hon gör det bra och det går rätt fort framåt med henne. Blir troligen en vilopaus antingen strax innan jul eller under jul/nyår med förhoppning om att hoppa in henne på hinder under januari/februari. Nästa års mål är ju att dels rida någon jakt med henne men också hoppa nån P&J på lägre höjd. Det är nog först nu när jag har en fräsch ridbar häst igen som jag börjar förstå och acceptera hur mycket vi faktiskt kämpade med Snooze. Ser på mina minnen på FB om ömsom lyckan över att få rida 20 minuter och ömsom förtvivlan över att han är ofräsch igen. Han var ju aldrig så där skolbokshalt utan mer oren här och oren där. Minns när vi var på klinik en hel dag för att leta hälta och han bara var lika ofräsch oavsett hur många leder som sprutades bort. Och det sista försöket gav inget det heller och veterinären har slut på idéer där och då. Vi fick aldrig ordning på honom efter det egentligen, det bara tog sådan tid att ge upp hoppet om att han skulle komma tillbaka till det han varit. Men nu när jag har lite distans till det orkar jag se det mer klart. Samtidigt ångrar jag inte att han fick tiden, för jag kan ändå säga att han fick alla chanser i världen och några till. Han hade samma hem i hela sitt liv och han hade sin kompis BM med sig ända till slutet. 

Jag är lite nöjd med mig själv att jag i alla fall 3 veckor i sträck nu lyckats med att få till några rader om vad som händer. Hoppas jag kan fortsätta att hålla i det nu bara!!